…är det ibland bara ett andetag. Eller bristen på det.
Mikuzis kull dröjde, så igår var vi och röntgade för att kolla att allt var som det ska. Vi blev lättade över beskedet att det finns två bebisar där inne, bådas hjärtslag visade att de mådde bra. Så vi åkte hem för att avvakta. Hennes värkar kom morgonen därpå – äntligen! – men det drog ut på tiden, och ingen bebis kom. Förmodligen har de fått växa sig stora när det är mindre konkurrens om mat och plats, och därför svårare att föda fram. Så vi ringde och fick komma för akut kejsarsnitt, men när jag kommer för att hämta den lille familjen visar det sig att jag bara får mamma med mig hem. En unge var inte färdig, så den klarade inte att komma ut i verkligheten, och den andra hade dött under hennes förlossningsarbete.
Så nu sörjer vi här hemma. Just sådana här dagar är det riktigt, riktigt tungt att vara uppfödare…. Det krossar mitt hjärta att se vår lilla stumpa gå och leta efter sina små.
Hoppas att Nousie får en smidig förlossning snart, så att hennes kattungar kan trösta vår Mikuzi.
