Det är med tungt hjärta vi skriver.
Thansadet började tappa i vikt för några dagar sedan, så vi gick in och matade henne var tredje timme för att rädda henne. Hon var trött och somnade ofta mitt i maten, men det kändes ändå som att det höll på att stabilisera sig. Men när klockan ringde kl 01.00 i natt och det var dags för en ny portion, hittade jag henne död. Hon låg hos/under mamma, så hon var åtminstone inte ensam. Men vi sörjer den lilla låga som har slocknat. Sov gott, gumman!
Det har varit ovanligt mycket dramatik i vårt lilla katteri de senaste veckorna. Kisolanza bjöd också på spänning, vi fick kontakta veterinär när vi såg att hon hade konstiga flytningar. Det slutade med kejsarsnitt, och intensivt arbete för att försöka rädda de två kattungar som var vid liv. Men ett halvt dygn senare stod de klart att livslågan var tillräckligt stark, och nu jublar vi över det.
Vi välkomnar Ullungen och Ullevi, två fina killar som vi njuter av tillsammans med deras stolta mamma.
…är det ibland bara ett andetag. Eller bristen på det.
Mikuzis kull dröjde, så igår var vi och röntgade för att kolla att allt var som det ska. Vi blev lättade över beskedet att det finns två bebisar där inne, bådas hjärtslag visade att de mådde bra. Så vi åkte hem för att avvakta. Hennes värkar kom morgonen därpå – äntligen! – men det drog ut på tiden, och ingen bebis kom. Förmodligen har de fått växa sig stora när det är mindre konkurrens om mat och plats, och därför svårare att föda fram. Så vi ringde och fick komma för akut kejsarsnitt, men när jag kommer för att hämta den lille familjen visar det sig att jag bara får mamma med mig hem. En unge var inte färdig, så den klarade inte att komma ut i verkligheten, och den andra hade dött under hennes förlossningsarbete.
Så nu sörjer vi här hemma. Just sådana här dagar är det riktigt, riktigt tungt att vara uppfödare…. Det krossar mitt hjärta att se vår lilla stumpa gå och leta efter sina små.
Hoppas att Nousie får en smidig förlossning snart, så att hennes kattungar kan trösta vår Mikuzi.
