Kategoriarkiv: Kattungar

Nu har alla hittat sina hem!

Det känns alltid lika bra när frågan till sist är avgjord – var kommer våra små bebisar att få utvecklas och njuta av livet med sina människor?

Nu är alla i hamn, och kommer att förgylla världen från Uppsala till Warszawa. Extra roligt är det förstås att Ramon också stannar i Växjö och att Solnechnoye inte är längre bort än Kalmar. 🙂

Vissa verkar redan vara på G…

Fotomöda….

Det är underbart att leva med Burmillor, och det är fantastiskt roligt att se kattungar växa upp. Men det är inte alltid så lätt att fånga dem på bild… Ibland undrar man rentav om man fått fram en ny ras?! :))

Öhh, vad hände här? Kolibri-katt?

Släpp genast ut oss!

Mm… lite har man känslan av att man tittar på en beslutsam lejonflock som bara väntar på ett tillfälle att få utforska andra sidan staketet! Vi hukar oss och hoppas att vi kan begränsa dem till vardagsrummet ytterligare någon vecka så det är lättare att hålla ordning på att ingen smiter.

SE*Miss World’s Ruaha stannar hos oss!

Det är inte alltid man får bestämma saker själv… Vi hade inte tänkt behålla någon kattunge ur de här kullarna, utan avvakta lite. Men så dyker Ruaha upp, med ett helt underbart harmoniskt huvud och fantastiska ögon! Det går inte göra något åt, vi måste helt enkelt få avla vidare på denna fantastiska person!!

Så hon stannar 😉

Man måste hjälpas åt!

Ett helt underbart samarbete har de, Zjamila och Tassali. 🙂 Ofta ligger de bredvid varandra och tar hand om bebisar, men det är inte så noga vems de är… Men ibland måste man ju få ta lite ledigt, så då turas de om att ta hand om alla samtidigt. Gulligt!

Träning pågår för fullt…

Det är faktiskt inte så enkelt att lära sig att äta. Helt plötsligt ska man ju inte längre suga i sig maten utan stoppa in den i munnen… Men både R- och S-kull kämpar på, och nu verkar även de minsta ha fattat att det är värt att anstränga sig 😉

Nu börjar vi andas ut….

Usch, vilka förfärliga dygn! Det var svårt att glädjas fullt ut över Tassalis bebisar, för själv var hon så hängig och onormalt slut. Dessutom hade hon inte krystat ut alla efterbörder. Det blev en lång natt på djursjukhuset i onsdags, där hon fick kalciumdropp eftersom hon låg alldeles för lågt. Det satte dock inte igång några krystvärkar (men vi kunde i alla fall konstatera att det inte fanns fler foster kvar, skönt!) så det blev en ny vända till veterinären igår.

Underbart med kunskap och erfarenhet – stort tack till Annika på Växjö Nya Djurklinik för att hon kunde lugna ner mig med sin saklighet och lugn. Tassali fick smärtstillande och antibiotika. Tempen var fortsatt hög även under torsdag natt, men i morse hade den sjunkit radikalt – och viktigaste av allt: en moderkaka låg i bolådan!!

Nu ska vi bara få henne att äta för egen maskin också, hon gillar INTE matte när det ska tvångsmatas…. men än så länge har hon mjölk till de små, och hon har varit uppe och druckit självmant, så nu hoppas vi att det har vänt!

Otroligt vad det är tärande med oro, när man är bekymrad för sina älskade djur (och måste ställa klockan var tredje timme för att gå upp och ge näringslösning). Men nu hoppas vi att både katt och matte kan pusta ut…

Vi är djupt imponerade av hennes modersinstinkter – hon viker inte från sina små, trots att hon är så trött och slut. Vackert!!

Jo, det är fem. Två huvuden, fyra kroppar, och en som ligger helt osynligt under alla. Vad skönt att vi människor inte äter på samma sätt….

Tassalis små har kommit!

Den som väntar på något gott… går nästan upp i limningen! Men nu är det till slut över. Efter några sömnlösa nätter med en mycket pratsam och angelägen Tassali, kom kullen till sist igår, torsdag fm. Fem stycken ljuvliga varelser, alla otroligt lika varandra. Några har redan hunnit byta kön, men vi vet i alla fall att vi har både pojkar och flickor. :))

Nu ska vi försöka slappna av och njuta! Och kanske sova lite igen….

Till slut!!

Uff, vilken pärs! Mina lediga dagar gick mot sitt slut, och kullen vägrade anlända enligt mina beräkningar. Hur ska man kunna åka och jobba då?!

Men med några timmar till godo hände det – min väckarklocka var satt på 06.00, och 02.20 tyckte Zjamila att det var dags att börja introducera sina små för yttervärlden. Hon var klar 05.00….

En tuff dag på jobbet blev det sedan, men tack älskade Zjamila för dessa fyra vackra glädjeämnen!

Såååå vackert!