Glädje och dramatik, precis som livet i stort… I onsdags åkte vi med Kisolanza till veterinären, eftersom värkarna fortfarande inte kommit igång på dag 70. Det blev kejsarsnitt, och vi fick träffa hennes fyra små. Bra ord, det där – för de var verkligen små. Den minsta var mindre än något jag någonsin sett, det visade sig att hon vägde bara 48 g.

Dessutom är det alltid svårt att få ungarna att dia normalt när mammas mage är rakad. De är ju skapade för att söka i päls och suga på det som avviker genom att vara varmt – så nu hittar de helt enkelt inte spenarna på denna enorma yta varm hud…

Men nu har vi jobbat ett antal nätter och dagar, och två har lärt sig äta helt själva.😃👍 De två minsta matar vi fortfarande själva och försöker bedriva lite kursverksamhet i diande däremellan …

Välkomna , älskade ❤️små!